Webbläsaren som du använder stöds inte av denna webbplats. Alla versioner av Internet Explorer stöds inte längre, av oss eller Microsoft (läs mer här: * https://www.microsoft.com/en-us/microsoft-365/windows/end-of-ie-support).

Var god och använd en modern webbläsare för att ta del av denna webbplats, som t.ex. nyaste versioner av Edge, Chrome, Firefox eller Safari osv.

Uppgörelsen med kommunismen – på ömse sidor om bron

Valter Lundell

För något år sedan deltog jag i ett historikermöte i Köpenhamn och kom vid lunchen att nämna att det i Sverige finns ett särskilt Leninpris som varje år delas ut till bemärkta kulturpersoner. De danska bordsgrannarna slutade genast äta. En av dem reste sig och gick för att berätta om priset för sina kolleger. Vid varje bord väckte han samma reaktion: gapande munnar och utropet: ”Nej, hold da op!”

Denna episod kan tjäna som exempel på en erfarenhet som jag tror de flesta som har vistats i både danska och svenska miljöer har gjort; mitt i all igenkänning och förvissning om skandinavisk likhet uppstår situationer som blottlägger betydande skillnader. Erfarenheterna från min doktorandtid, då jag studerade hanterandet av arvet från kommunismen i Danmark och Sverige, skulle därför kunna sammanfattas sålunda: Danmark och Sverige – så nära, men ändå så långt ifrån varandra!

De skilda hållningarna till Lenin i de två länderna beror av allt att döma på att värderingen av honom har undergått en större förändring i Danmark, vilket i sin tur kan sättas i förbindelse med att det efter murens fall har rasat en häftig uppgörelse med kommunismen. Det har varit fråga om en upphettad kultur- och värdekamp som har utspelats på högsta politiska nivå, på dagstidningarnas debattsidor och inom akademin – i två decenniers tid. Förvisso har i Sverige också under nämnda tid debatt om kommunismen förekommit, men inte på samma häftiga, ihållande och genomgripande sätt. Inte har, för att nu bara ta ett exempel, det gått ända därhän att till och med artikeln om kommunismen i det nationella referensverket Nationalencyklopedin kritiserats för ideologisk snedvridning, som i fallet med den danska encyklopedin, trots att artikeln i det svenska uppslagsverket innehåller samma sak som den i det danska.

De starka åsiktsbrytningarna kan ses i ljuset av den inte sällan föreslagna skillnaden i debattklimat, mellan å ena sidan en ängsligt samförståndssökande svensk konsensuskultur och å andra sidan en mera kontinentalt färgad dansk Streitkultur. Redan Gustav Sundbärg hävdade ju i sin bok från 1911 om det svenska folklynnet att svensken av rädsla för obehag ogärna ger sig in i strid, medan dansken i detta avseende uppvisar moraliskt mod. Sådana karakteristiker ska givetvis tas med en stor nypa salt, samtidigt som det är svårt att avfärda dem, då verkligheten inte sällan tycks bekräfta dem.

I den undersökning jag genomförde för min avhandling, då jag intervjuade historiker och gymnasielärare i historia, fann jag sålunda en anmärkningsvärd skillnad mellan svenska och danska informanter, just i sättet de förhöll sig till de moraliska frågorna. Medan många av de svenska informanterna tyckte att det var svårt att besvara frågan om vilka som ska anses vara förövare av brott mot mänskligheten i de kommunistiska regimerna och huruvida det verkligen går att tala om ett personligt ansvar för sådana handlingar, tvekade inte de danska att slå fast att det finns förövare, liksom ett personligt ansvar. Under det att det framstod som något angeläget, ja, rentav uttalat livsviktigt, för de danska informanterna att ta ställning i dessa moraliska frågor, undvek de svenska att ge något bestämt svar.

Dessa olika svarsmönster skulle kunna förklaras utifrån historiekulturella skillnader. I svensk historiekultur återfinns väl etablerade föreställningar om ett särskilt utanförskap och neutralitet, som har varit dominerande efter andra världskriget. Genom dessa föreställningar har uteblivet deltagande eller ställningstagande i såväl andra världskriget som kalla kriget rättfärdigats, varigenom Sverige ideologiskt, politiskt och moraliskt har ställt sig utanför de stora frågor som har upptagit övriga Europa, inklusive Danmark, de senaste sjuttio åren.

Danmark å sin sida lyckades inte följa Sverige på neutralitetens väg utan ockuperades av Nazityskland 1940, i det som kort och gott kallas besættelsen. Ingen annan period i dansk historia har det skrivits så mycket om, och dess helt dominerande och ännu aktuella grundfråga är av moralisk natur och handlar om hur varje enskild dansk valde att förhålla sig till ockupanterna: samarbete eller motstånd? Något undvikande svar på den frågan är knappast möjligt. Under kalla kriget var Danmark medlem i NATO och hade då alltså valt sida, nu i konflikten mellan kapitalism och kommunism. Efter kalla kriget har uppgörelsen med kommunismen handlat om de danskar som sägs ha svikit landets hemmahörighet i den västliga alliansen. I denna uppgörelse lever besættelsens grundfråga vidare, nu visavi kommunismen.

Har då Sverige inte gjort upp med 1900-talets totalitära lockelser? Jo, till exempel har Sverige har tagit på sig större skuld för förintelsen än Danmark, trots att Sverige inte var direkt delaktig i vare sig världskriget eller förintelsen. De svenska informanter i min undersökning som undvek att svara bestämt på de moraliska frågorna om kommunismen hade heller inga som helst problem att fastställa förövare och personligt ansvar beträffande de nazistiska brotten.

Dock – det finns en avgörande skillnad; kring nazismen och dess ondska råder i det närmaste total konsensus. Det är därför oproblematiskt att ta ställning och markera avstånd från den, då det ju innebär att rådande konsensus bekräftas. Med kommunismen förhåller det sig tvärtom. Att ta ställning här innebär därför oundvikligen att ge sig in i en konflikt, vilket kräver moraliskt mod.

Om man är ängslig för att ta itu med det kring vilket det inte råder konsensus, kommer man aldrig att ta steget in i striden. Lever man i en Streitkultur räds man inte det steget, för man vet att åsiktsbrytningar hör till själva livsluften och är uppbyggliga, eller, som man säger i Danmark: ”Uenighed gør stærk.”

 

Valter Lundells avhandling är tillgänglig i fulltext: Det omstridda arvet - Den kommunistiska erfarenheten i dansk och svensk historiekultur

Kontaktinformation

Valter Lundell

Valter Lundell är doktor i historia, och disputerade med avhandlingen Det omstridda arvet. Den kommunistiska erfarenheten i dansk och svensk historiekultur 2017.

valter [dot] lundell [at] hist [dot] lu [dot] se (valter[dot]lundell[at]hist[dot]lu[dot]se)