I fotbollens gränsland
Fotboll är ett fenomen med många fantastiska facetter. I första hand framträder utövarnas konstfulla kamp och publikens hänförelse. Den kommersiella karusell som vuxit fram kring själva spelet under senare decennier har därtill gjort fotbollen till en ekonomisk kraft.
Fotbollen är en massrörelse utan modern motstycke och har därmed också blivit en resurs för den humanistiska och samhällsvetenskapliga forskningen. Publikens ritualiserade uttrycksfullhet studeras i sig, men används också som prisma för att fånga stämningar, känslor, tillhörighet, identiteter och politiska preferenser.
För den med intresse för det dansk-svenska gränslandet kring Öresund – där historiska faktum och moderna processer får lokala, regionala och nationella identiteter att framstå som särskilt tydliga – finns det alltså anledning att ta fotbollen på allvar.
Genom sin organisation är fotbollen av hävd nära förbunden med nationalstaten. Landslag möter varandra och riksserier likt allsvenskan startades tidigt. Att lag från Göteborg, Stockholm och Gävle med självklarhet mätte sina krafter förstärkte föreställningen om en geografisk och mental gemenskap. Fotbollen var viktig för försvenskningen av Sverige.
Skånes tre mest traditionsrika föreningar Malmö FF, Helsingborgs IF och Landskrona Bois bidrog, trots landskapets tidigare danska tillhörighet, till denna nationaliserande process. Detta framgår av idrottshistorikern Torbjörn Anderssons omfångsrika bok Spela fotboll bondjävlar!, vilken utgör en guldgruva för den som vill veta mer om identiteter runt Öresund.
Särskilt HIF kännetecknades av svensknationella stämningar. Genom sin högborgerliga karaktär, det kungliga sommarresidentet Sofiero och societetens semestrande på Kullahalvön blev Helsingborg en rikssvensk angelägenhet. Kronprins Gustav Adolf, sedermera kung Gustav VI Adolf såg gärna HIF:s matcher från den kungliga logen på Olympia, vilket kanske kan förklara den tysta och sobra stämning som än idag förknippas med arenan. Den värme med vilken Fotbollssverige 1992 välkomnande HIF åter till allsvenskan visar att det (upp)svenska omfamnandet av föreningen har fortsatt. Känslorna har dessutom besvarats. 1996 började HIF exempelvis, som enda svenska förening, att spela ”Du gamla du fria” före matchstart. Likaså hade hejarklackens mer hårdnackade kärna vid denna tid en högernationell framtoning.
I Landskrona kunde den livliga och arbetarpräglade publiken förvisso skylla spelare i Stockholmslagen för att vara biltjuvar. Den starka lokala identiteten odlades dock i huvudsak utan opposition till det nationella.
I Malmö såg saken annorlunda ut. Trots sina framgångar ansåg MFF under en stor del av 1900-talet att man behandlades orättvist av det svenska fotbollsetablissemanget. Därtill fick spelarna ofta utstå spått och spä för sin dialekt. Själva odlade de ett självförtroende som gränsade till arrogant kaxighet. Den skånsk-svenska konflikten fördes dock främst på planen och utan publikt deltagande. 1965 var exempelvis stjärnspelaren Bosse Larsson ”illa berörd av publikens totala brist på lokalpatriotism”.
Fotbollen är sällan en arena för snabba förändringar. På läktarplats kan man dock skönja ett skånskt systemskifte under det senaste decenniet. 2008/9 ersattes nationalsången på Olympia med en Helsingborgsromantisk hymn. Den musikaliska omgestaltningen var klubbens svar på tilltagande lokal- och Skånepatriotiska strömningar i supporterleden. De nya tongångarna speglade en uppvärdering och kraftmätning kring det skånska. Plötsligt slogs klubbarna om att vara ”Skånes stolthet”.
Den skånska positionsförstärkningen kom tidigast och tydligast till uttryck i Malmö. I supportarnas färgsprakande och budskapsbärande koreografier blev skånska och historiska referenser ett stående inslag. I derbyt mot Landskrona Bois 2004 bestod tifot exempelvis av en jättebanderoll förreställandes Malmöhus slott, flankerat av Skånes och Malmös vapen, vilket i ett flygblad förklarades som en hyllning till ”vår historia och vårt ursprung”. Mot Stockholmslagen har skånska flagghav genomförts. På sångrepertoaren samsas hetsiga och politiserade antisvenska sånger (”Befria Skåne från Svea rike land”) med humoristisk öppenhet (”Vi har bro till Europa – Ni har färja till Åland”). På supporterforum på Internet förs bitvis initierade diskussioner kring skånsk historia och regionalism. Precis som i Helsingborg har publikens preferenser präglat klubbens officiella profil. I matchprogrammet markeras spelare med rötter i landskapet med en skånsk flagga, vilken numer också pryder matchtröjan.
Andersson påpekar att lokala och regionala manifestationer är en trend i den globala publikkulturen. Samtidigt finns ett samband mellan det rödgula fotbollsflaggandet och en generell skånskregional renässans kring millennieskiftet. Tillkomsten av Region Skåne illustrerar hur det nationalistiskt influerade intresset för Skåne gick från att vara något marginellt och misstänkliggjort till allmänt accepterat och politisk brukbart.
Den skånska regionalismen är sammanvävd med Öresundsintegrationen. Inom fotbollen har den skånska pånyttfödelsen emellertid frambringat få närmandet över sundet. Förslag på att Skånelagen borde spela i det danska seriesystemet har aldrig tagits på allvar. Det mest handfasta gränsöverskridande som finns är alliansen mellan HIF:s och FC Köpenhamns huliganfirmor.
Fotbollen är således fortfarande, det skånskregionala uppvaknandet till trots, främst nationell till sin karaktär. Andersson kan visserligen berätta om några skånepatriotiska HIF-fans som av politiska skäl stöder det danska landslaget. Detta framstår dock som ett bekräftande undantag till det regelbundna blågula jubel som utbryter på gatorna i Skånes städer när Sverige spelar.
Tillståndet i den skånska fotbollskulturen bekräftar och fördjupar en bekant bild av det dansk-svenska gränslandet. De regionala processerna kring Öresund har i någon mån utmanat det nationella projektet, men i minst lika stor utsträckning kommit att förstärka det. Kanske måste vi först inse detta faktum för att kunna föra ett fruktbart samtal kring fördjupad interaktion och integration.
Fredrik Persson är historiker, disputerad vid Lunds universitet, och kulturskribent i Aftonbladet och Sydsvenskan
Krönikan publicerad den 16 maj 2012
Kontaktinformation
Fredrik Persson
fil.dr i historia
kulturskribent i Aftonbladet och Sydsvenskan
Foto: Leopoldo Iorizzo.