Gamla medier var en gång nya och öppnade okända världar. När televisionen förevisades i Sverige vid ett antal tillfällen under 1930-talet så fanns det såväl skeptiker som tillskyndare. ”Man kan inte gärna räkna med att någon skall sitta kväll efter kväll och stirra på televisionsbilder”, skrev Dagens Nyheter den 20 december 1935 efter en förevisning av Radiotjänst. Det var dessutom en smula oklart vad man ens skulle kalla det nya mediet. Några olika alternativ cirkulerade. Skulle det kallas synradio? Fjärrbiograf? Bildradio? Eller rent av hembiograf? Gamla och redan etablerade medier användes för att begripliggöra det nya, spektakulära och främmande.

Danskarna, som i fallet TV var ett klädsamt steg före i teknikutvecklingen, hade då redan i princip bestämt sig för ordet fjernsyn. Att se på avstånd var det ju simpelthen tal om, så varför då inte använda ett hederligt skandinaviskt uttryck? Norrmännen gjorde sedermera detsamma, medan de mer ängsligt sinnade svenskarna som bekant valde den anglosaxiska och språkhistoriskt sett tveksamt sammansatta formen bestående av grekiskans tele (avstånd) och latinets visio (syn).

Televisionen infördes på bred front i Danmark redan 1954, två år innan de svenska officiella sändningarna startade. Många äldre skåningar kan vittna om några år i mitten och slutet av 1950-talet när den danska fjernsynens, med den tidens mått, dignande programtablåer dominerade utbudet. Skåningarna tittade på avstånd, tillsammans med grannar i byn eller när de väl – kanske i samband med fotbolls-VM 1958 – hade gått och köpt sig en egen apparat. På svensk TV var utbudet förhållandevis skralt, förutom några omåttligt populära program som Perry Mason eller frågetävlingen Kvitt eller dubbelt med Ulf ”Hajen” Hannertz som kunde allt om akvariefiskar.

Gränsregioners mediehistoria är ett i många avseenden oskrivet kapitel. I synnerhet radio- och TV-historien har oftast behandlats utifrån strikt nationella ramar som förutsatt att svenskar tittade på svensk TV och danskar på dansk. Men så var aldrig riktigt fallet i de skånska hemmen, där många dagligen tog del av medieutbudet från två olika public service-bolag. Under en kväll kunde svenska, engelska och danska forma vardagsrummens soundscape. Och länge, länge var det så. Själv minns jag min barndoms zappande mellan dansk och svensk TV under 1980-talet. Före de många kanalernas tid stod Danmark för mångfalden i Sydsvenskans tablå. För ett barn hungrigt på tecknad film, så stod alltid Rasmus Nalle (Rasmus Klump) till buds på de danska kanalerna. När jag blev äldre var det DR2 som gällde, eftersom den kanalen var ohotat bäst när det gällde amerikanska hollywoodfilmer.

Som skåning fick jag, i likhet med många andra i olika generationer, betydligt oftare det danska språket medierat via TV än i verkliga livet. Visst reste vi ofta till Danmark, men betydligt oftare kom Danmark och hälsade på i våra vardagsrum. Under ett antal decennier på 1900-talet tvinnade fjernsynen oss samman i Öresundsregionen och skapade en föreställd gemenskap med dem på andra sidan sundet. Och att titta på avstånd är trots allt inte det sämsta.