Meny

Javascript verkar inte påslaget? - Vissa delar av Lunds universitets webbplats fungerar inte optimalt utan javascript, kontrollera din webbläsares inställningar.
Du är här

Trettionde november - kampen om Lund

Klockan tio i sju på kvällen den 30 november 1991 nåddes polisens kommenderingsledning av det för dem oroväckande beskedet att en större grupp maskerade personer börjat bygga en barrikad på Kyrkogatan i Lund. Barrikaden spärrade vägen för den tillståndsgivna marsch till minne av Karl XII som samtidigt samlades i Lundagård. Huvuddelen av de 180 poliser som ingick i kommenderingen hade sin avtalsenliga matrast mellan halv sju och sju. Men polisledningen mobiliserade sex polisryttare, hundförare och en 20 man stark grupp poliser till fots för att spränga den flera hundra personer starka blockad som formerats bakom barrikaden. På några minuter hade poliserna anlänt till Kyrkogatan och ställt upp i kedja. Samtidigt som polisryttare och hundförare avancerade mot blockaden norrifrån började reservavdelningen sitt angrepp söderifrån. När poliserna var ungefär 15 meter från blockaden började blockadeltagarna enligt en polisrapport kasta ”gatstenar, flaskor, bomber som exploderade [här avser nog polismannen som skrivit hemmagjorda smällare], flaskor med rinnande innehåll som inte började brinna, golfbollar etc” mot poliserna. Det stod nästan omedelbart klart att polisens styrka var helt oförmögen att stå emot angreppet – än mindre skingra blockaden. Avdelningsledaren beskrev i efterhand läget som ”mycket svårt/livsfarligt” och styrkan slog snabbt till reträtt in på Stortorget.

Händelsen markerar slutet för en fas i den svenska extremhögerns historia. Under andra halvan av 1980-talet hade fackeltåg på den 30 november samlat allt fler nazistiska skinheads. Tillsammans med en äldre generation fascister med en betydligt mer respektabel framtoning kunde de, i skydd av polistillstånd, göra anspråk på det urbana rummet. Den våldsamma blockaden i Lund och liknande tumultartade scener i Stockholm utmanade och övervann dessa rumsliga anspråk. Det våldsamma motståndet kan också sägas ha lett fram till att delar av den rasideologiska miljön, såsom Sverigedemokraterna, övergav målet att kämpa sig till ett herravälde över gatorna till förmån för en parlamentarisk strategi.

De aktivister som utgjorde kärnan i blockaden var ungefär 150 militanta antifascister från södra Sverige och minst lika många aktivister från den vid det laget sönderfallande husockupantrörelsen i Köpenhamn. Genom att ta med sig praktiker och erfarenheter från Köpenhamn och större städer i norra Tyskland kunde de besegra polisens skingringsförsök.

De dramatiska händelserna i Lund kom också att spela en central roll för hur den utomparlamentariska vänstern i Köpenhamn och Skåne formerade sig. Erfarenheterna som gjordes i Lund var avgörande för bildandet av Anti-fascistisk Aktion i Köpenhamn och deras sätt att blanda massmilitans med öppet politiskt arbete. De före detta husockupanter som bildade AFA-Köpenhamn gjorde analysen att en av anledningarna till att husockupantrörelsen ebbade ut var att de var nöjda med att skapa alternativa rum i sina ockuperade hus. Men en följd av att de frivilligt isoledare sig i ett ”politiskt getto” var att de saknade bredare kontaktnät och allianser när husen kom under attack. Därför var erfarenheten av att samarbeta med aktörer utanför den egna rörelsen en central lärdom som präglade hur AFA agerade i Danmark under hela 1990-talet. De ville inte vara ”ett par busslaster autonoma från Nörrebro” som dök upp i en mindre stad och helt enkelt gav demonstrerande nazister stryk för att sedan retirera tillbaka till centrala Köpenhamn, som en av våra informanter beskrev det. Istället fokuserade de på att stärka lokala antifascistiska initiativ och lämna efter sig starkare lokala rörelser. Därmed kunde, som sociologen Rene Karpantschof visat, de militanta och gatukampsvana antifascisterna från Köpenhamn verka de-eskalerande på relativt många situationer när en uppretad lokalbefolkning mötte demonstrerande nazister.

Även i sydvästra Skåne växte det fram en rörelse som kallade sig själv autonom och som skiljde sig från den anarkistiska och syndikalistiska miljö som dominerade resten av Sverige. Till skillnad från de mer ideologiskt renläriga anarkisterna i till exempel AFA-Stockholm hölls den autonoma rörelsen i Skåne snarare samman av en gemensam konfliktrepertoar. I repertoaren ingick tätt sammanhållna demonstrationer och blockader med en hög grad av kollektivt handlande. Det går alltså att se hur blockaden i Lund 1991 kom att forma en rörelse i Skåne under mer än 20 år. Den tätt sammanhållna demonstrationen gick att se så sent som 2014 under den stora ”Kämpa Malmö” demonstrationen, som leddes av ett block militanta antifascister med påkliknande fanor och avgränsades på tre sidor med stora banderoller.

I ett kort perspektiv signalerade de dramatiska händelserna i Lund ett skifte i hur antifascister agerade i Sverige. Där de innan 1991 fokuserat på att bemöta demonstrerande nazisternas ideologiska anspråk, kom de att efter den för dem framgångsrika blockaden i Lund att allt mer inrikta sig på att bemöta nazisters anspråk på rummet – med våld om så krävdes. I ett längre tidsperspektiv spelade händelserna en central roll för den militanta utomparlamentariska vänstern i Öresundsregionen. I någon mån går det nog att se hur en ny rörelse, den autonoma, föddes en kall novemberkväll i Lund för nästan 25 år sedan.

 

Du kan läsa mer om detta i Andrés Brink Pintos och Johan Pries bok Trettionde november - kampen om Lund 1985-2008.

Omslag_till_Trettionde_november
Sidansvarig:

KONTAKTINFORMATION

Andres_Brink_Pinto


Andrés Brink Pinto (f. 1978) är fil. dr. i historia. Han disputerade 2009 och har de senaste åren intresserat sig för nya sociala rörelser och dessas konflikter med statsmakten. 2013 publicerade han och Johan Pries boken Trettionde november - kampen om Lund 1985-2008.

andres.brink_pinto [at] hist.lu.se

Centrum för Öresundssstudier
Lunds universitet
Campus Helsingborg
Box 882
251 08 Helsingborg

Telefon 046-222 00 00 (växel)