Det är allmänt känt att statens institutioner spelar en avgörande roll vid hantering, kontroll och reglering av gränsöverskridande flöden. Mindre uppenbart är den betydelse olika vetenskapliga praktiker har i dessa sammanhang då nationalstatsgränsen kontrolleras. I samband med att den så kallade flyktingvågen nådde Sverige hösten 2015 fästes därför extra uppmärksamhet vid hur läkarvetenskapen bidrog med åldersbestämningar av ensamkommande barn där en av metoderna var knäundersökningar som saknade tydlig vetenskaplig evidens i vissa avseenden men som ändå fick avgöra de ensamkommande barnens ålder och därmed deras rätt att eventuellt få stanna i landet.

Syftet med Den medicinska spärren. En etnologisk studie av biopolitiskt gränsarbete 1943-1948 är att bidra med en maktkritisk och reflekterande kommentar kring vilken roll läkarvetenskapen spelar som gränsvakt. Vi väljer ett historiskt exempel för att ge relief åt de nutida händelser som kan iakttas. Med utgångspunkt i ett performativt gränsperspektiv ska det omfattande gränsarbete undersökas som utfördes på 1940-talet av medicinska experter och organisationer med medicinska uppdrag för att öppna men samtidigt skydda och kontrollera nationsgränsen gentemot den stora flyktingström som kom i kölvattnet av utvecklingen av andra världskriget och den efterföljande freden. Vilka visioner, direktiv och förordningar gav myndigheter och organisationer med medicinska uppdrag uttryck för när antalet flyktingar ökade? Vilka rutiner och ingripanden utförde läkare och annan sjukvårdsutbildad personal på lokal nivå när visioner, direktiv och förordningar skulle omsättas i vardagliga praktiker? Hur uppfattade och hanterade flyktingarna de åtgärder som riktades mot dem? Hur bemöttes kvinnliga och manliga flyktingar, vuxna och barn, och olika nationaliteter utifrån de medicinska gränskontrollerande sorteringar som kom till stånd på mottagningsstationer, sanitetsanstalter och beredskapssjukhus?

Projektets tidsmässiga avgränsning, 1943-1948, bygger på att antalet flyktingar successivt ökade från 1943 för att nå en dramatisk kulmen under 1945. Under denna period uppfattades flyktingar som ett smittbärande hot. Ingen fick passera gränsen utan att först genomgå grundliga medicinska undersökningar samt, vid behov, behandling. Dessa undersökningar och behandlingar utgör grunden i vad vi benämner ett biopolitiskt gränsarbete som syftade till normalisering, men som också rymde ett skapande av de andra. Flyktingarna förmodades ha vissa egenskaper som skulle bearbetas och åtgärdas. Åren 1945-1948 minskade antalet ankommande flyktingar, men det biopolitiska gränsarbetet fortsatte i olika medicinska och gränskontrollerande sammanhang.

Genomförandet av projektet kommer att innebära ett detektivarbete i olika arkiv och utifrån olika källor. Spår av det medicinska gränsarbetet finns inte i ett arkiv utan måste kartläggas och samtidigt analyseras utifrån olika arkiv och källor och utifrån det faktum att många spår redan har gallrats bort genom åren. Flera olika centralt upprättade arkiv kommer att stå i centrum för arbetet: Medicinalstyrelsens, Socialstyrelsens och Statens utlänningskommissions respektive arkiv. Genom dessa institutioner kommer det biopolitiska gränsarbetet att kunna studeras ur myndigheternas perspektiv. Samtidigt kommer materialet också att leda över till organisationer och andra, icke-statliga aktörer som deltog i det medicinska gränsarbetet, som till exempel Röda Korset och Svenska Lottakåren. Därutöver kommer det medicinska gränsarbetet att undersökas utifrån hur det beskrevs i dags- och kvällspress samt i olika former av propaganda- och informationsmaterial. Även mer privata minnen av de biopolitiska inrättningarna som mottagningsstationer, beredskapssjukhus och sanitetsanstalter utgjorde kommer att eftersökas. Här handlar det om material som privata foton, dagböcker, privata brev och personliga erinringar. Projektet bidrar till att fylla en kunskapslucka rörande flyktingmottagandet under andra världskriget. Därutöver utgör som sagt projektet en maktkritisk och kulturanalytisk kommentar till vår egen samtid och läkarvetenskapens roll som gränsvakt.