När jag var på arbetsintervju till mitt nuvarande jobb var min chef ovanligt öppen: Vi har inga andra kandidater, sa han, det verkar inte gå att hitta. Några dagar senare fick jag jobbet som ansvarig för bokförlagets danska ljudboksutgivning. Alltså danska ljudböcker för den danska ljudboksmarknaden. Jag är inte den som läser in böckerna, det gör danska skådespelare. Jag skriver kontrakt med författare, läser manus, beställer omslag, har kontakt med studion, planerar utgivningen. Lydbogsansvarlig.

Kravet var att kunna kommunicera obehindrat på danska, men det var tydligen svårt att hitta någon som kunde det. Ljudboksmarknaden vet inga gränser, men det vet språkutbytet. Helst ville de väl ha ”en riktig dansk”, men de fick mig, en svensk som pratar danska. För så är det - jag är en stockholmare med en hopplös längtan till det danska språket, eftersom det rymmer några av mina finaste minnen Men mer om det senare. 

Ordet lydbog kan sägas symbolisera det som gör det svårt för svenskar att prata danska. Det mjuka d:et, och g:et som blir ett slags w, utmanar till läten som känns onaturliga till och med för den mest klangfulla av skåningar. 

Om ordet lydbog uttalas med ett hårt d och g, alltså enligt svenska uttalsregler, är det få på den danska sidan av Öresundsbron som kommer att nicka igenkännande. Ljuden blir svenska, och det låter som om den som pratar vill säga något på svenska. Passningen blir en fint och dansken missar bollen - det var ju ett förtäckt danskt ord som uttalades.

Förra året blev jag vittne till en svensk deckarförfattare som gått vilse i danskan just på det här viset. Hon intervjuades på scen under den populära Krimimessen i Horsens, och konferencieren, till en början vid gott mod, lutade sig allt längre fram med en allt djupare fåra mellan ögonbrynen. Vad försökte den svenska deckardrottningen att uttrycka? Hon bytte ut ord och språkmelodier för att anpassa sig till publiken. ”Vi åkte i bil, meget, meget langt nord, op i Norrland”, tror jag att jag hörde henne säga, men det var svårt även för mig som behärskar båda språken att urskilja. Det var en vild blandning av svenska och danska ord, flest danska, men de verkade ändå inte nå ända fram. 

Konferencierens följdfrågor glesnade och försvann. Kanske var det så enkelt att författaren inte vågade ta klivet ut och faktiskt byta språk. Antagligen hade hon ett digert ordförråd och kunskap i meningsbyggnad - borde inte det räcka för att göra sig förstådd?

Den danska publiken, som till en början försökt skratta med och applådera, tystnade. Några utbytte blickar. Säkert hade de lyssnat på författarens böcker, översatta till danska, inlästa av en behaglig röst som gjorde deckardrottningens ord både glasklara och stämningsladdade.

Man kan inte mer än konstatera att det tydligen går att korsa det danska språket med det svenska uttalet på ett sätt som ger ett mycket svårtolkat resultat.

Och det är svårt med uttalet. Att prata danska är inget jag har lärt mig på eget initiativ. Det bara blev så när jag som fyraåring flyttade från Stockholm till Köpenhamn med min familj. Min pappa hade fått jobb där, ett fyra år långt uppdrag.

Snart var orden runda i munnen och jag benämnde mina föräldrar som mor och far när jag pratade med danskarna. Moa o faa. Ingen kunde höra att jag var från Sverige, alla trodde att jag var dansk. Jag gick i dansk skola, lekte och åt madpakke som alla andra, jag var dansk. 

När mina föräldrar försökte prata med danskarna genom att trevande byta ut ord skämdes jag. Som en gång, när jag under en taxiresa bad chauffören om ursäkt för deras dåliga danska.

Idag kan jag inte skryta med samma fläckfria uttal. Det har gått förlorat efter för många år i Sverige. De hör att jag är svensk. Du synger lidt, säger de. Och jag försöker, men kan inte tvätta ur svenskan ur danskan så som jag en gång kunde. Men de förstår mig.

Och det är underbart att prata danska. Det är världens härligaste språk. Men kanske ska danskan behandlas mer som franskan, trots den geografiska, kulturella och språkfamiljsmässiga närheten. Rimligtvis är den som vill lära sig franska inställd på att släppa sitt svenska uttal och simma ut på djupare vatten. Och det är nog så jag gör nuförtiden, jag dyker ner och försöker simma så nära min danska barndom som jag bara kan.