”Man ska äta mycket, om man tycker om mat. Man ska alltid göra vad man tycker om”, slår den danska skådespelerskan Marguerite Viby obekymrat fast när en svensk reporter undrar hur man kan ”äta så mycket, och vara så liten och smal”. Det är tidskriften Filmjournalen som besöker inspelningen av den svenska filmen Milly, Maria och jag i Köpenhamn våren 1938. Som för att riktigt understryka orden ”väljer” Viby därpå, enligt journalistens noteringar, ”allvarligt i ett jättefat med danska wienerbröd”.

Viby är inte ensam om att utsättas för Filmjournalens kroppsmätande blick. Två år senare gör tidningen ett besök hemma hos en av Sveriges mest populära kvinnliga komiker, Rut Holm. ”Det är ingen som tror det, men faktiskt äter jag nästan ingenting och blir tjock ändå”, säger Holm, som i nästa stund bekänner att hon ”älskar kakor och sötsaker och allt sånt där som är absolut förbjudet”. Dessa böjelser har plötsligt drabbat henne sedan de blev ransonerande, tillägger hon självironiskt, för att genast försäkra att hon kan gå ner i vikt om hon bara anstränger sig. Som för att undergräva denna försäkran konstaterar reportern att ”Rut Holm äter ris som en kines” och avslöjar att en anonym beundrare till hennes glädje nyligen sänt henne ”ett paket äkta lantsmör och en hel liter tjock grädde”. En sådan hedonism är förstås inte förenlig med den ideala kvinnlighet som svenska skådespelerskor i en annan artikel samma år sägs förkroppsliga: inte självsvältande som kollegorna i Hollywood, utan sunt levnadsglada, normala vad det gäller kost och motion. Typiskt svenskt lagom.

Det finns forskning som visar att kvinnliga komiker historiskt sett ofta använt sig av ett slags självförringande humor, till exempel riktad mot deras egna kroppars utseende – ett tema som verkar tryggt igenkännande och ofarligt för en manlig publik. Att vara både heterosexuellt begärlig och uppseendeväckande rolig – eller för den delen osedvanligt intelligent – är egenskaper som förefaller ha varit svåra för en kvinnlig artist att kombinera. Men humor är en genre som arbetar med gränsdragningar inte bara relaterade till kön, utan också till klass eller nationell identitet. Exemplen Viby och Holm illustrerar det.

Trots att ett okontrollerat ätande i den svenska filmkulturen betraktas som okvinnligt tycks denna norm alltså knappast stå i vägen för det positiva bemötandet av Viby. Att vräka i sig danska wienerbröd utan märkbar effekt är förvisso ingen sport om man har den rätta ämnesomsättningen, men den danska komikern visar upp betydligt fler talanger som imponerar på svenskarna. I förväxlingskomedin Milly, Maria och jag, en svensk adaption av Fleming Lynges danska förlaga, gör Viby tre roller. Hon är den glasögonbeprydda läkarstudenten Ellen ”Klas” Klasson som svärmar för sin professor, Klintberg, spelad av Ernst Eklund. Studierna finansierar hon genom att arbeta – klädd i vit frack och hög vit hatt – som refrängsångerska på en av Stockholms dansrestauranger, men får sparken när hon avvisar en invit från en gäst. Till publiken hör också Klintberg och Klas tvingas ljuga om att hon är Milly, Klas syster. För att klara sin försörjning tar Milly/Klas jobb som det skånska hembiträdet Maria, som genom ett nytt möte med professorn blir syster nummer tre. Och sedan blandas de olika kvinnorollerna till allt större förvirring.

Att döma av filmrecensenterna som i regel bevistade premiärerna runt om i landet var Milly, Maria och jag en omedelbar succé som belönades med ideligen smattrande applåder. Filmen blev mycket riktigt den mest sedda svenska filmen i landet under spelåret 1937–38 med runt 220 000 besökare bara i huvudstaden. Och som kärt barn även bland filmkritikerna får Viby många namn: allt från ”solstrålen från andra sidan sundet”, via ”pepprig nippertippa”, ”ett underverk”, ”ett kvicksilver med huvudet på skaft” till ”ett litet äventyr” och ”en liten konfektbit med en eldslåga i”.

Av de svenska filmer jag sett från 1930-talet framstår Milly, Maria och jag som en av de absolut mest moderna. Det ständiga passerandet mellan kvinnliga yrkesroller gör dem relativa, med andra ord synliggör dem som konstruktioner. Och denna distansering från den biologiskt givna kvinnorollen blir som tydligast när läkarstudenten uppträder i vit frack och balanserar på gränsen till det avgjort maskulina. ”Då slår det gnistor om henne, då blir hon en full-i-17-flicka, då sätter hon fart i församlingen”, utropar till och med Dagens Nyheters annars så kritiske Carl Björkman.

Jämte den danska aktrisens insats ter sig däremot de svenska ”filmflickornas” otillräcklig, tycker inte bara Björkman, utan flera av hans kollegor. Det existerar inte ens en svensk skådespelerska som kan klara så mångskiftande uppgifter, hävdar till och med signaturen Junior i Folkets Dagblad. Nå, ”kanske en”, reflekterar han, ”men hon är norska – Tutta!” (Rolf, min anmärkning).

Att norska Tutta Rolf nämns i samma andetag som Viby är symptomatiskt. Här finns något av samma våghalsighet i förhållande till de mer traditionella roller som reserveras för unga svenska skådespelerskor. I Gustaf Molanders screwball-komedi Sara lär sig folkvett, aktuell året innan, ger Rolf prov på sitt sedvanliga ironiska minspel och skulle till och med kunna karaktäriseras som något i filmsammanhang så ovanligt radikalt som ett seende sexuellt subjekt. Dessa uppenbara överträdelser av den konventionella kvinnlighetens lagar förefaller dock, liksom i fallet Viby, inte uppröra den svenska kritikerkåren. Denna belönar dem istället med uppskattande benämningar som ”friska”, ”trevliga”, ”söta”, ”käcka”, ”pigga” – och inte minst det alla verksamma i den svenska kulturen måste vara – ”naturliga”. Men avgörande är, skulle jag tro, det faktum att Viby och Rolf kommer utifrån och därför aldrig på riktigt kan personifiera svenskheten. De svenska skådespelerskorna mäts trots allt med en annan måttstock. Så ser de sannolikt avundsjukt på när Viby glupskt väljer bland wienerbröden. Det nationella skrattet har trots allt sina gränser.

Kolla gärna på:

Marguerite Viby som refrängsångerska i Milly, Maria och jag

Rut Holm i en klassisk monolog