Meny

Javascript verkar inte påslaget? - Vissa delar av Lunds universitets webbplats fungerar inte optimalt utan javascript, kontrollera din webbläsares inställningar.
Du är här

Valbara och icke-valbara identiteter

”Det var en jättetråkig avhandling. Men den var ju svensk!”, utbrast den sympatiska ordföranden i Dansk Socialrådgiverforening . Jag frös till. Var det ett skämt? Nej. Av tonen runt middagsbordet att döma förstod jag att hen gav uttryck för en diskurs om svenskhet som var i svang på 1990-talet. Att jag ”var svensk” och vid tidpunkten boende i Danmark saknade betydelse. Det var inte personligt. Sättet att tala var legio vid denna tid. Sedan dess har mycket vatten runnit under broarna, som tack och lov blivit fler.

Gränser skärper blicken för skillnader. Hur är vi lika? Olika? Föredragna identiteter konstrueras gärna i motsättning till vad man inte ”är” eller vill ”vara”. Danska kollegor boende i Sverige funderar: ”Så gør man i hvert fald ikke i Danmark”, tills de ”kommer hem” och snopet konstaterar att det gör man visst det! Åtminstone ibland. På nationsnivå målas mer eller mindre lekfulla fiendebilder upp för att konstruera identitet och gemenskap. Individuella skillnader sätts inom parentes när nationella identiteter byggs upp retoriskt. Skotten fnyser åt engelsmannen, finnen finner svensken klen och svenskar drar Norgeskämt (som dock fastnar i halsen när Petter Northug rasar i spåren).

När jag sommaren 2012 tar bilen över Sundet för att fira en 60-åring småpratar jag och min danske man om förväntningarna inför kvällen: ”Bara jag slipper svensktjatet”, muttrar jag. Efter nio år i Danmark är jag mätt på att bli tillskriven en stereotyp svenskhet med negativa förtecken. Festen blir livlig med högt i tak. Men vid kaffet, då jag bytt plats, räcker det att jag öppnar munnen och inte pratar perfekt danska: ”Du er svensker! Hvorfor har I stjålet vores land?” En överförfriskad man flyttar samtalets fokus. ”Ja, men tag det dog tilbage, for satan’”, väser jag, för att slippa förklara att motboken är avskaffad och Barsebäck har gett upp. Maken ser besvärad ut, på ett tämligen svenskt sätt.

För dansken verkar skillnaden mellan våra folk vara viktigare att vårda än likheten. Vi skulle behöva gå i nordisk familjeterapi för att få syn på likheterna mellan våra länder. Och se skillnaderna som charmiga markörer snarare än iboende (bra danskt ord) egenskaper.  Icke förty, är det svårt att låta bli. Kategorier konkurrerar ständigt om uppmärksamheten och vissa är svårare att kasta av sig än andra. Du kan byta kön, men hur blir man dansk? Ja, se där hjälper inga operationer!  Knappt ens språkkurser – det är svårt att imitera deras vackra idiom. Kategoriforskarna talar om valbara och icke-valbara kategorier. Hudfärg tillhör de förra. Och nationalitet verkar ligga på gränsen. Du förväntas se ut och låta på bestämda sätt, annars avkrävs du förklaringar.

Det lilla könsneutrala pronomenet hen kan tas som ett exempel på en skillnad mellan våra länder. Från ett anspråkslöst förslag av en svensk lingvist på 1990-talet har det etablerat sig i det svenska samhället. I Nationalencyklopedin konstateras visserligen att begreppet hen ännu inte ”fått något större genomslag i allmänt språkbruk”, men könspolitiskt intresserade studenter har tagit det till sig.  Vid varje examination finns studenter som använder begreppet. I Danmark tar man sig för pannan och tycker att ”hinsidan” återigen dummar sig och offrar könet på den politiska korrekthetens altare. Hur förklara skillnaden i synsätt? Språkprofessor Jørn Lund intervjuas i Politiken 11 mars 2012 om begreppet hen: ”Det er ikke tilfældigt, at det er i Sverige, at debatten om ’hen’ opstår. Der er man meget hurtig til at tilslutte sig bevægelser, der har med fjernelse af uligheder at göre”, säger han i intervjun. Denna tolkning är inte orimlig. I svensk offentlig retorik vill man gärna framstå som inkluderande – ingen ska bli kränkt, alla ska delta på lika villkor. Riktlinjer och påbud om moral, ordning och uppförande verkar därför inte störa svensken lika mycket som dansken. Med kategoriglasögon på näsan verkar således svensken lättare att fostra än dansken. När svenskar anklagas för politisk korrekthet i danska medier finns denna dimension med. Men både (dansk) politisk inkorrekthet och (svenska) inklusionsstrategier kan få oönskade konsekvenser. Det finns exempel på båda sidor av Sundet.

Kategorier och identiteter kan vara värmande tröjor under svala nordiska sommarkvällar, men de kan också vara fördummande. I nättidningarnas kommentarsfält frodas kategoriseringsmaskineriet.  En oförarglig krönika i Politiken, publicerad 19 januari i år, om att känna sig ”halvsvensk” (eller ”skabssvensker” alternativt ”reservesvensker”) som dansk född på Bornholm väcker ont blod. Skribenten framställs som en nationsförrädare. Att ”komma ut” som svensk provocerar. Trots att många av oss i vardagen är både och: Lever i svensk-danska äktenskap, pratar danska runt det skånska middagsbordet. Skäller ut hunden på danska (bättre svordomar), äter fiskefrikadeller med remoulade varje vecka. Ack ja. Nationellt är jag en skabsdansker med en önskan om att komma ut ur garderoben. Men stoltast över att vara svensk!

Elizabeth Martinell Barfoed
journalist och fil.dr i socialt arbete
Lunds universitet

Elizabeth.Martinell_Barfoed [at] soch.lu.se

Sidansvarig:

Kontaktinformation

Elizabeth Martinell Barfoed

Elizabeth Martinell Barfoed 
journalist och fil.dr i socialt arbete
Socialhögskolan, Lunds universitet

2008 disputerade hon på avhandlingen ”Berättelser om adoption”. Aktuell forskning är projektet "På vetenskaplig grund". Manualbaserat socialt arbete i utbildning och praktik" som bedrivs på Centrum för professionsstuder vid Malmö högskola, och Blanketter, formulär och pappersgöra – expanderande dokumenteringspraktiker i sjukvård och socialtjänst som finansieras av Riksbankens jubileumsfond 

Elizabeth.Martinell_Barfoed [at] soch.lu.se

Centrum för Öresundssstudier
Lunds universitet
Campus Helsingborg
Box 882
251 08 Helsingborg

Telefon 046-222 00 00 (växel)