I novellen ”Anna-Lisas fatala misstag” i veckotidningen Charme från 1925 ger en ung kvinna, vid namn Anna-Lisa, sig ut på en simtur sent på kvällen. Kläderna har hon lämnat i en klippskreva och när hon ska ta sig upp på land igen visar det sig att en ung student satt sig just där kläderna ligger. Anna-Lisa vågar inte gå upp ur vattnet då hon inte är bekväm med att visa sig lättklädd för en främmande man. Till slut vågar hon ändå och ser studenten på håll. När denna närmar sig blir Anna-Lisa omåttligt förvånad och förargad: ”Hon kom av sig fullkomligt. Studenten, som förut bara visat huvudet, hade klivit upp på en sten och visade sig vara - en studentska. Med shinglat hår. Anna-Lisa bara stirrade. – förbaskade moderniteter, muttrade hon. Och jag som trodde att kandidaten var en karl.” Två aspekter som ofta syns i både svensk och dansk populärkultur under 1920-talet blir synliga här, nämligen fenomenet den nya kvinnan och den förmodade maskuliniseringen av kvinnor.

När 1920-talet inleds får kvinnor i samtliga skandinaviska länder rösta. Äktenskapslagarna har omarbetats, eller omarbetas under åren som följer, och jämställer nu makarna vad gäller ekonomiska skyldigheter och föräldraskap. Även skilsmässolagarna liberaliserades. Det är också nu som en ny kvinnotyp dyker upp. Den nya kvinnan, eller den moderna kvinnan/nutidskvinnan som typen också kallas omväxlande, var ett begrepp som brukades redan i sin samtid. Begreppet syftar på de kvinnor som klippte sitt hår kort, roade sig offentligt, arbetade utanför hemmet, utövade sport, sminkade sig, rökte och bar korta klänningar. Utmaningen mot traditionella genuspositioner ligger således både i yttre attribut  samt i ett vidgande av handlingsutrymme och aktiviteter. Utrymmet  som den nya kvinnan åtnjöt var ett resultat av tidigare generationers kvinno- och rösträttskamp.

Kvinnors emancipation mottogs inte positivt av alla, utan en rad varnande pekfingrar höjdes inför vad denna nya kvinnotyp skulle kunna tänkas leda till. Flera kritiska röster gjorde sig hörda, bland annat i den svenska veckopressen under 1920-talet. Forskning pekar på att liknande kritik dök upp i den offentliga diskussionen i Danmark. Den nya kvinnan med sina korta kjolar och närvaro i offentliga sammanhang, som på danstillställningar och caféer, var inte endast ett hot mot moralen, utan mot den heterosexuella kärleksrelationen, menade kritikerna. I ett nummer av Charme, från 1930, varnas det för att den nya kvinnan inte skulle ha några vidare framgångar på äktenskapsmarknaden: ”Tänk den casanova som förklarar sin kärlek till den flicka som tidigare på dagen tävlat med honom i ridning, simning, tennis eller bridge, eller som har diskuterat dagens politiska problem med honom. Omöjligt!”  Kvinnors vidgade handlingsutrymme utanför hemmet ansågs hota  könsuppdelningen och därmed den heterosexuella attraktion som förväntas vara avhängd denna särskiljda olikhet.

En maskuliniserad kvinna antogs, av flera skribenter i veckopress vid denna tid, även automatiskt leda till en feminiserad man och kanske, i förlängningen, en maktlös man. Det var således en rädsla för uppluckrade genuspositioner som inte klarade av att upprätthålla ett särskiljande av manligt och kvinnligt som dryftades. Intressant nog är dessa tendenser synliga också i dagens debatt gällande feminism och genus. På båda sidor om sundet syns denna oro i populärkulturen, inte minst i TV, som väl kan sägas ha ersatt den starka ställning som veckopressen hade under mellankrigstiden. Förra våren lanserades programmet ”Blachman” i danska public service-kanalen DR2. Programidén går ut på att två påklädda män, som sitter bekvämt tillbakalutade i varsin fåtölj, bedömer en kvinna som naken står framför dem. Programmet väckte debatt både i Sverige och Danmark. Programledaren Blachman värjde sig från kritiken och menade att programmet behövdes för att den moderna mannen är i kris då vi lever i ett ”pittlöst samhälle”. I samma anda var det dags för Sverige att ta del av programmet ”Fittstim – min kamp” som sändes i Sveriges television tidigt i våras. Utgångspunkten är att Belinda Olsson vill undersöka om feminismen gått för långt. Bland annat letar hon upp föräldralediga män och oroar sig över om de tappat bort sin manlighet bland lek och latte.  Det är två mycket olika program, som ändå tycks ha samma agenda, nämligen att se till att feminismen inte går för långt och därmed luckrar upp genuspositionerna.  

En tredje våg av feminism har hunnit passera sedan 1920-talet och vi ser kanske till och med upptakten på en fjärde.  Hotet från feminismen, anses av många, vara starkt, vilket inte minst syns i populärkulturen. En oro för en feminisering av mannen och samma oro som präglade 1920-talets debatt om den nya kvinnan seglar på nytt upp till ytan – såväl i Danmark som i Sverige. Redan på 1920-talet var det många som tyckte att det gått för långt med emancipationen, såhär i efterhand kan det, som ett tankeexperiment, vara kul att laborera med tanken på vilket samhälle vi hade haft idag om dessa röster fått fortsätta vara de tongivande?