Webbläsaren som du använder stöds inte av denna webbplats. Alla versioner av Internet Explorer stöds inte längre, av oss eller Microsoft (läs mer här: * https://www.microsoft.com/en-us/microsoft-365/windows/end-of-ie-support).

Var god och använd en modern webbläsare för att ta del av denna webbplats, som t.ex. nyaste versioner av Edge, Chrome, Firefox eller Safari osv.

Mellan svensk och dansk narkotikapolitik är det inte ett sund som skiljer – det är en ocean!

Så inledde jag mitt anförande i svenska kyrkan i Köpenhamn, när jag för drygt fem år sedan, tillsammans med forskarkollegan Jens Sjölander, presenterade vår studie om ”Svenska hemlösa och missbrukare i Köpenhamn”. Jens hade gjort ett omfattande fältarbete bland hemlösa svenskar, som hade sökt sig till Köpenhamn. Vi upptäckte att tidigare uppskattningar om antalet hemlösa svenskar var överdrivna. Vår bedömning var att gruppen bestod av 40-50 personer som kunde delas in i tre kategorier – metadonflyktingar, personer med grava alkoholproblem och människor som uppfattades som psykiskt sjuka eller avvikande. De som vi döpte till metadonflyktingar hade blivit utkastade ur svenska metadonprogram och sökte sig till Köpenhamn i hopp om att få komma in i danska program eller för att det var billigare med illegalt metadon i Danmark än i Sverige. De båda andra grupperna ville komma ifrån svenska myndigheters kontroll och uppfattade att danska myndigheter lät dem vara ifred och att frivilligorganisationerna accepterade dem som de var.  Vi fann att de flesta hemlösa levde under svåra förhållanden och cirkulerade mellan härbärgen och boende på gatan. De hade definitivt inte samma rättigheter som infödda danskar, eftersom de var bostadslösa och inte kunde bli skrivna i staden. Ändå föredrog de ”friheten” i Köpenhamn framför risken att bli tvångsomhändertagna i Sverige eller att inte kunna få tag på sin underhållsmedicin.

Exemplet illustrerar flera skillnader mellan svensk och dansk narkotikapolitik, men jag väljer att fokusera på metadonfrågan. I båda länderna är underhållsbehandling med metadon eller buprenorfin den vanligaste behandlingsformen för personer med ett heroinmissbruk. Det är också den metod som har den bästa evidensen. För de flesta patienterna fungerar behandlingen bra, men en grupp sköter inte behandlingen enligt reglerna. Ofta är det patienter som har psykiska problem eller som lever under osäkra boendeförhållanden. I Sverige kan det även röra sig om patienter med ett starkt frihetspatos som inte kan tänka sig att inledningsvis komma till kliniken 180 dagar i rad innan de kan få medicin för några dagar i taget. I Sverige blir de utskrivna som uteblir mer än en vecka från kliniken eller uppträder aggressivt eller tar andra preparat vid sidan om, exempelvis hasch, bensodiazepiner, amfetamin eller heroin.  

Utskrivningen, liksom regeln om daglig hämtning av medicinen, är ett krav från Socialstyrelsen som också kräver att en avstängd patient ska ställas utanför all underhållsbehandling i minst tre månader, en s.k. spärrtid. Tidigare var spärrtiden ett år. I dessa fall lägger Socialstyrelsen vad som närmast framstår som polisiära uppgifter på vårdprogrammen.   

Danska Sundhetsstyrelsen och den danska beroendevården har en annan syn på gruppen besvärliga patienter. Huvudregeln är att behandlingen ska utformas så att den passar patienternas behov och förutsättningar. Ingen patient skrivs ut på grund av s.k. sidomissbruk, t.ex. av hasch eller lugnande medel. Om någon blir utskriven från ett program försöker personalen ordna plats i ett annat. I sista hand kan patienten erbjudas förskrivning av heroin i stället för metadon eller buprenorfin. En kritisk betraktare kan hävda att programmen accepterar ett så omfattande sidomissbruk att det blir medicinskt riskfyllt och medför överdoser, men vårdapparaten prioriterar att få in och behålla så många heroinmissbrukare som möjligt i behandling, inte att disciplinera patienterna. Man har en annan syn på individens eget ansvar för hur man sköter sin medicinering än den svenska.

Hur kan skillnaderna i praktisk narkotikapolitik förklaras?

För ett par år sedan fick jag i uppdrag från Socialdepartementet att göra en analys av internationell narkotikadebatt. För att förstå debatten blev jag tvungen att även fördjupa mig i den internationella narkotikapolitiken. Arbetet resulterade i att jag skrev boken ”Narkotikapolitik och narkotikadebatt” som kom ut på Studentlitteratur förra året.

Under arbetet blev det tydligt att i ett EU-perspektiv var det den danska politiken som låg i EU:s huvudfåra, den svenska i periferin. Förklaringen till att Sverige har en annorlunda syn än nästan alla andra EU-länder när det gäller skadereducerande insatser brukar kopplas till nykterhetsrörelsens historiska inflytande över svensk missbrukspolitik. Nykterhetsrörelsen påverkade alkoholpolitiken i restriktiv riktning, vilket gjorde att Sveriges alkoholkonsumtion per capita tillhör EU:s lägsta och alkoholskadorna ligger lägre än i de flesta andra EU-länder. När narkotikan etablerades som ett socialt problem kopierades den restriktiva politiken till narkotikaområdet. Förutom höga straff för narkotikabrott och omfattande satsningar på vård har den även inneburit en övervägande negativ syn på s.k. harm reduction, skadereducerande insatser, allt ifrån sprutbytesprogram till underhållsbehandling. ”Det ska vara svårt att knarka i Sverige” är en sentens som brukar anföras av anhängare av den restriktiva modellen. Visserligen har underhållsbehandlingen byggts ut kraftigt under 2000-talet men de hårda reglerna, utskrivningshotet och spärrtiden finns kvar. För den enskilde heroinmissbrukaren som sökt sig till underhållsbehandling, men som inte förmår eller vill följa reglerna, kan det innebära att han/hon stängs av från sin medicinering och söker sig till Köpenhamn som ”metadonflykting”, för att slippa att återgå till heroinmissbruket.  Det finns inte mycket som pekar mot att oceanen är på väg att övergå i ett sund, när det gäller narkotikapolitik.

Bengt Svensson,
professor i socialt arbete,
Malmö högskola

Kontaktinformation

Bengt Svensson
professor i socialt arbete vid Malmö högskola.

Bland hans böcker märks Heroinmissbruk (2005), Pundare, jonkare och andra (ny upplaga 2007), Rymmare (2008) och Narkotikapolitik och narkotikadebatt (2012). 

För tillfället forskar han och göteborgsforskaren Anette Skårner om kopplingen mellan narkotika och sexualitet. En annan studie som han genomför tillsammans med Philip Lalander på Malmö högskola gäller att undersöka vad som hände efter heroinepidemin i Norrköping i början av 2000.

bengt [dot] svensson [at] mah [dot] se (bengt[dot]svensson[at]mah[dot]se)